link to article

Upphovsmannen och verket eller producenten och verket?

På Söndag visas Peter Torbiörnssons skakande dokumentär "Sista Kapitlet" på SVT Kanal 2. Filmen är ett starkt dokument över 30 års idogt arbete i Latinamerika. Filmen har vunnit publik och fina priser över hela världen men trots att SFI och SVT samproducerat har varken han eller hans medarbetare fått betalt för filmen. Och som upphovsman står han inte ensam.

Numera krävs en sk. “arbetande producent” som huvudman vid ansökan om pengar till långfilmsstöd. Som upphovsman och kompositör har jag bevittnat hur filmer havarerat pga av detta.

Vem brinner mest för verket, upphovmannen eller producenten? För att besvara frågan vill jag ge två exempel ur verkligheten.


Sista Kaptilet/

I 2005 blev jag tillfrågad om att skriva musiken till Peter Torbiörnssons nya film, “Sista Kaptilet”. Jag var inte sen att ta uppdraget att arbeta med Sveriges största och mest legendariska dokumentärfilms regissör. Budget var klar och inspelning planerad 2006.

När en trailer gjorts klar och SFI beviljat filmstöd togs våren 2008 en “arbetande producent” in för produktion av långfilmen. Det första jag fick veta ave den nye producenten var att det inte längre fanns några pengar för musik. Hösten 2008 var klippningen i stort sett klar. Musiken skrev jag strax efter på min egen bekostnad. Våren 2010 fick jag ett kontrakt av “arbetande producent” för musiken där betalning utlovades när slutkopian var klar. Slutkopian var klar Sep. 2010.

“Arbetande producent” hamnade på obestånd i Maj 2011. Upphovsmannen överlät till “arbetande producent” att sköta försäljning etc. och kunde sålunda inte tjäna en enda krona på sitt verk. Klippare, fotograf, kompositör mm fick inte betalt.

Upphovmannen har gjort dokumentärfilm i 40 år. “Arbetande producent” har inga större meriter under bältet. Upphovsmannen har tidigare i många fall varit sin egen producent och hållt i vartenda röda öre därför att han själv velat se sin film förverkligas. Det är lätt att tänka att producenten har tagit produktions pengar öronmärkta för “Sista Kapitlet” för att täcka andra hål i plånboken.

Här är ett litet smakprov på “Sista Kapitlet”:

http://www.youtube.com/watch?v=VpNN7DJRY14


Varulven/

I mitt eget fall som upphovsman inom film, utan att göra några jämförelser med Peter Torbiörnssons storhet vill jag också tillägga följande exempel.

I April 2009 presenterade jag för SFI en idé om ett poetisk dramatiskt musikverk i filmformat. Samtidigt ville ett antal teknikbolag prova att göra film i det nya 3D formatet (stereoskopisk 3D), de saknade upphovsman och konstnärligt innehåll. Idéen föddes att slå ihop mitt verk med önskan från teknikbolagen. Det enda som saknades var en ansökan från en “arbetande producent”.

Ett av teknikbolagen, ett mycket kännt produktionsbolag och efterbearbetningsbolag ville stå för ansökan, de ville också stå för efterbearbetning. Ett annat kännt bolag ville gå in som sk. lineprodcenter och ytterligare ett teknikbolag ville bidra med kamera och ljus. Alla inblandade ställde upp gratis med teknik, produktion och efterbearbetning för att utforska det nya mediet och lära sig hur arbetsgången skiljer sig från konventionell filmproduktion. Ett utvecklingsbidrag för en 15 min. kortfilm/trailer för långfilmen “Varulven” utbetalades från SFI i Jun. 2009. Sveriges första 3D film i stereoskpiskt 3D.

Allt var klart för produktionsstart i Jun. 2009. Jag måste tillägga att eftersom 3D formatet var nytt bad jag om att få utforska materialet i konentionell 2D innan vi tog in 3D tekniken. För förproduktionen erhöll jag en liten del av pengarna för att betala skådespelare, filmfotograf och ljudtekniker för förproduktionen. I stället för att ta betalt för mitt arbete begärde jag en sk. “directors cut” i konventionell 2D format med 90 minuters spellängd.

Jag hyrde en enklare kamera, kontrakterade filmfotograf och ljudtekniker, fick med mig en fantastisk skådespelartrupp bestående av några av Sveriges bästa skådespelare och satte igång, inspelningen var klar i Augusti 2009.

I oktober 2009 ägde äntligen 3D inspelningen rum. Klippningen skulle göras av ett bolag i producentkoncernen men det dröjde och jag insåg att jag var tvungen att göra det själv om det skulle bli gjort. I Februari 2010 var kortfilmen/trailern färdigklippt. I Maj 2010 var “directors cut” färdigklippt.

Här ett smakprov på trailern: http://jr111.com/Varulven.htm

Idag, 2.5 år efter att inspelningen var klar har producenten fortfarande inte kunnat leverera en film på 12 minuter som varit kilppt och redo att färdigställas 2 flera år. “Directors cut” har fortfarande inte färdigställts.


Slutsats/

Jag har gjort två långfilmer och många kortfilmer och dokumentärer sedan 1991. De har varit självfinansierade, självproducerade och har aldrig tagit mer än 3 veckor att spela in och några månader att musiksätta, klippa, mixa och ljussätta. Jag vet att om jag hade kunnat disponera bidraget från SFI som både upphovsman och producent skulle filmen varit klar för länge sedan och alla inblandade fått betalt.

När kravet på sk. “arbetande producent” infördes sjönk mängden ansökningar till SFI från ca 120 projekt om året till ca 30. Frågan är om SFIs minskade arbetsbörda och större fokus kring varje projekt gör innehållet eller resultatet bättre eller sämre.

I fallen med “Sista Kapitlet” är det bevisligen så att kravet på sk. “arbetande producent” medfört att SVT nu sänder en film där upphovsman och kompositör inte fått betalt. Klippare och fotograf står också med skägget i brevlådan. I fallet med “Varulven” är det osäkert om den någonsin kommer få de dagens ljus. Båda filmerna har producerats med stöd från SFI.

Kan man även hävda hävda att producentkravet likriktat valet av projekt som erhåller stöd att favorisera kommersiellt säkra detektivföljetonger eller politiskt korrekta filmer för menlösa barn?

Svensk film har rykte som allt annat än silkeslen och struken medhårs. Sverige borde värna bättre om detta varumärke och ge autören rätten tillbaka att kunna förvalta varenda krona så att de kan gagna verket och inte någon mellahand som antingen stjäl pengarna, stjäl tid eller helt enkelt inte bryr sig.

Ingen vill se sin film förverkligas lika mycket som upphovsmannen. Ingen brinner så mycket som upphovsmannen för sitt verk och hade inte kravet om en extern producent funnits hade dessa båda filmer kommit allmänheten tillgodo för länges sedan och därmed rönt helt andra öden.

 
 
By public demand, an english version

On Sunday Peter Torbiörnsson harrowing documentary "last Chapter" is airing on Swedish national television. The film is a strong document over 30 years of hard work in Latin America. The film has won audience and great prizes throughout the world, but despite the Swedish Film Institute and co-producers amongst others, Swedish Television, neither Peter nor his associates had been paid for the movie. And as an auteur, he is not alone.

Nowadays, a so-called."Working producer" is a mandatory entity responsible for applying for money for the film support. As an auteur and composer, I have witnessed how movies get wrecked because of this.

Who is burning most of the work, the auteur or the producer? To answer the question, I give two examples from real life.

“The last chapter”
2005 I was asked to write the music for Peter Torbiörnsson new film, "last chapter." I was fast to take the assignment allowing me to work with the best and most legendary documentary filmmaker in our part of the world. The budget was provided by SFI and a trailer scheduled to be shooting in 2006.

When the trailer was done and Swedish Film Institute granted support in the spring of 2008. However, a "working producer" was needed for the production of the feature film. The first thing I was told by the new producer was that there was no longer any money for music. In the autumn of 2008 the cut was almost finished. I wrote the music shortly after on my own expense. In spring 2010, I finally received a contract from the "working producer" in which payment was promised when the final copy was completed. The final copy was completed in September 2010th

The "working producer" became insolvent in May 2011. The author left it to "working producer" to handle sales, etc. and had not been able to sell his work. Editor, photographer, composer, etc. only got partially paid.

The auteur has made documentaries for 40 years. The "working producer" has very few qualifications under his belt. The auteur has previously often been his own producer and kept in every red cent because he wanted to see his film come true. It is easy to imagine that the producer has used production money earmarked for “last Chapter" to cover other holes in his wallet.

Werewolf
In my own case, as an autoeur in the film field, without making any comparisons with Peter Torbiörnsson greatness, I would also add the following example.

In April 2009 I presented to SFI an idea of a poetic dramatic musical works in a film format. At the same time a number of technology companies wanted try to make films in the new 3D format (stereoscopic 3D), and needed artistic content. The idea was born to combine my work with the desire from the technology companies. The only thing missing was an application from a "working producer."

One of technology companies, a highly renowned production and post production company wanted to be applicant and producer, they also wanted to account for post-processing. Another well-known company wanted to enter as lineproducers and another technology company wanted to help with camera and lights. All the players lined up for free with engineering, production and post production to explore the new medium and learn how the workflow was different from conventional filmmaking. A development grant for a 15 min. short film / trailer for the feature film "Werewolf" was paid by SFI in June 2009th Sweden's first 3D movie in 3D stereoscopic.

Everything was ready for production starting in June 2009th, I must add that since the 3D format was new, I asked for leave to explore the material in conventional 2D before we took in 3D technology. For pre-production, I received a small amount of money to pay for an actor, cinematographer and sound engineer for pre-production. Instead of charging for my work, I was promised a "directors cut" in the conventional 2D format with 90 minutes runtime.

I rented a camera, contracted cinematographer and sound engineer, got me a fantastic troupe composed of some of Sweden's best actor and set off, the shooting was completed in August 2009.

In October 2009, the 3D shoot was held for three days. Editing was going to be done by a 4th entity but soon I realized that I had to do it myself if it would get done. In February 2010 the short film / trailer was edited. In May 2010, the 90 min "directors Cut" was finished.

Today, 2.5 years after the recording was finished, the producer still not been able to deliver a 12 minute. The "directors cut" is still not finalized.

I have made two feature films and numerous short films and documentaries since 1991. They have been self-financed, self-produced and has never taken more than three weeks to shoot and a few months post. I know that if I had been able to manage the funds as both creator and producer, the film would have been finished long ago and everyone involved would have been paid.

When the requirement for so-called. "Working producer" was introduced in 2005 the volume of applications for SFI decreased from about 120 projects a year to 30. The question is whether reduced workload at SFI and its greater focus on each project makes the content or outcome better or worse.

In cases of "Lasst Chapter" is demonstrably so that the requirement for so-called. "Working producer" meant that the SVT is now sending a movie in which author and composer were not fully paid. Editor and photographer also stand with the beard in the mailbox. In the case of "Werewolf", it is uncertain if it will ever get the light of day. Both films have been produced with support from SFI.

One can also argue argue that producers need standardized selection of funded projects to favor commercial secure detective serials or politically correct movies for stupid kids?

Swedish film has a reputation as anything but middle of the road. Sweden should defend this brand and give the Auteur the right back to manage his own penny so that his vision can come true and not succumb to “working producers” that either steal money, time or simply do not care about doing a good job.

Nobody wants to see his film realized as much as the author. No one is burning as much as the author for his work. Had no requirement for an external producer existed these two films would have made the scene a long time ago and hence attracted a very different fates.

Jon Rekdal, composer and filmmaker